Trööööött

Behöver gå och lägga mig, men sitter här. Faan, fast i bloggträsket! Efter bara två dagar :)
Fast största anledning till att jag sitter här är att jag våndas över att gå och lägga mig. För jag vet att när jag krypit ner i sängen (med underbar Tempurmadrass), suckat belåtet, stoppat tankarna från att snurra och precis börjat glida in i drömmarnas land så vaknar min son, ofelbart. Det är inte så att han ibland vaknar då, inte ens ofta eller till och med oftast, utan ALLTID! Jag har faktiskt testat det, på mitt eget högst vetenskapliga sätt ;) När jag är precis på gränsen, så där mellan dröm och verklighet, så hör jag honom röra på sig i sin säng. Då jag öppnar ögonen och hittar tillbaka till vårt sovrum i mitt medvetande blir han lugn och somnar om. Men om tröttheten i mig tar över och jag ger efter och somnar, nog faan sätter han sig upp i sängen och ropar på mig (hans säng står en meter från min). Det är som nån jävla fängelsetortyr och nu har det hållt på så i nästan ett halvår...å jag håller på att få vissa personlighetsstörningar (vissa av mina vänner skulle säga att jag alltid haft det men tro dom inte, dom är bara avis på min underbara personlighet:)
Oftast så vaknar han så här bara när jag går och lägger mig och somnar första gången, det är därför jag sitter här och drar mig fortfarande. Men här om natten vaknade han VARJE gång jag somnade. På morgonen var jag, minst sagt, lättirriterad!
Nån som har några intelligenta funderingar på varför min älskliga lilla 1-åring inte vill tillåta att hans mamma får sin (mycket) välbehövliga skönhetssömn?