Ensam

Jag har en tuff period just nu. Mitt hjärta är så tungt. Det känns som om jag sjunker in i ett djupt svart hål som existerar inuti mig, men som ingen kan se, röra vid eller fylla igen. Jag känner igen det här...tyngden pressar samman bröstkorgen. Jag har varit i det här träsket förut. Nu cirklar jag runt det, en del av mig är frestad att bara kliva rak i och sjunka. Långt ifrån smärta. Sjunka ner i djupet. Det skulle vara så enkelt. Bara sjunka och inte se mig om. Ibland känns det som om det här livet inte gett mig annat än sorg och smärta. Men jag vet att det är orättvist, jag har träffat mer lycka än många. Men jag bär så mycket smärta, dolt i mig. Är det den som tillslut kommer få mig att gå under? Eller kommer jag lyckas häva det? Jobba ut det...så att jag om hundra år, som gammal kvinna, ser tillbaka och kan se att det var något jag var tvungen att gå igenom? Något som formade mig, kanske till en bättre människa? Jag vet inte...jag känner mig så ensam ibland att jag tror att jag ska gå sönder. Bara falla i bitar. Den enda som orkade lyssna, som såg mina tårar, som kunde känna min smärta utan att bli rädd, som gav mig tröst, hon är borta. Min älskade hund.