Räkna med bråk

Så jävla irriterad på min man! Bara för att jag jobbar hemifrån mycket så är det som att när jag ska jobba så får jag be om lov för att gå å sätta mig. Men då är det tydligen heeelt okej att ungarna klänger på mig å han står å läser över axeln *morr* Igår kom vi överens om att jag skulle få sitta nu på eftermiddagen, han har varit borta på fm å jobbat, men då vill han minsan att jag följer med ut på hundpromenaden. Okej, jag behövde lite frisk luft så jag gick med ut å busade med ungarna på en iskana i 20 minuter. Sen ville jag gå hem å jobba medan dom gick på hundpromenaden, det blev snea blickar å suckar. Jag hinner vara hemma i 15 minuter, femtonminuter! sen kommer dom å jag får nästa bråka mig till att få sitta ifred å skriva en artikel jag håller på med. Han vet att jag har deadline 15 februari å att jag är stressad över det för att jag redan nu ser att det blir knepigt å hinna. Men då ska han ringa ett jääätteviktigt samtal (inte alls så viktigt att han ringer just idag han vill bara "ha det ur världen") men att mitt jobb oxå är viktigt det är tydligen jääävligt svårt att förstå! Å då när vi är på gränsen att börja bråka så visar det sig att vi missförstått varandra å han skulle ringa på ett arbete han sökt *oups* Så jag säger att jamen ring det samtalet, jag förstår att det är viktigt för dig. Men nej då är han inte "upplagd" för det längre! Underförstått "du är hemsk å elak som vill bråka med mig så nu tänker jag spela martyr å suckandes ställa mig å diska medan jag gnäller på ungarna" *förbannadejävlaskitskalle* tänker jag tyst ;) å går in i sovrummet med datorn. Här sitter jag nu, å bloggar istället för att skriva på den där viktiga artikeln. Men det skulle jag ALDRIG erkänna för min man *skratt*