Nattångest

Jag är så jävla rädd att nått ska hända min familj, speciellt mina barn. Det här är en rädsla som jag när i det tysta. Ingen i min omgivning vet om det. Ibland ligger jag vaken nätter i sträck å känner mig förlamad över att jag inget kan göra för att skydda dom, egentligen. Den här världen är förjävlig å många som bor i den är så hemska att det inte går att beskriva, att det övergår mitt förstånd. Skräcken tar tag i mig å sliter mitt inre i stycken. Utåt visar jag inget. Inte ens min man vet vilken ångest jag går igenom i perioder. Jag ser bara lite sliten ut. Jag mår illa å har svårt att äta. Jag fastnar i nån form av handlingsförlamat tillstånd. Dom som känner mig ser mig alltid som stark å kan nog inte ens föreställa sig att jag ibland blir så övermäktigt rädd att min mage knyter sig å mitt hjärta krampar. Jag kämpar med att se att det finns fina, älskvärda människor men ibland är det jävligt svårt. Så läser jag nått sånt här å jag känner mig tillintetgjord.