På lördagen var vi, jag å barnen, på
Lek och buslandet. 5000kvm med bara en massa lek å bus :) Det var en upplevelse ;) Å vi hade skitkul, speciellt i det enorma bollhavet! När vi kom ut därifrån, 3,5 timme senare med varsin glass i handen, tittade jag av en händelse upp på väggen och såg en minnestavla från den tragiska
branden 1998. Det kändes märkligt. Då, när det hände, var jag i Kenya å en i vårt resesällskap läste om händelsen på nätet å vi blev chockade å kände helt plötsligt hur långt hemifrån vi befann oss. Nu, nästan 11 år senare, stod jag här utanför den byggnad där det hände. Därinne hade jag just lekt med mina barn, helt ovetandes om att det var här det hände. Här hade en ofantlig tragedi utspelats å där jag stod med mina barn, ätandes glass, hade många ungdomars liv förändrats för alltid. På just den asfalten jag nu hade under mina fötter hade människor dött. En mycket egendomlig känsla rörde sig genom mig. Då var jag i ungefär samma ålder som dom som dog. Jag hade just innan min resa träffat min blivande man. Å här stod jag nu med mina två barn, min familj. Något som dessa ungdomar aldrig kommer att uppleva. Å jag kände sån sorg å ödmjukhet inför livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar