Kärlek är frihet

Jag blir lite irriterad på alla dessa kärlekslåtar där det sjungs om att man blir hel av att vara med den andra eller att man blir ett med en person. Att jag skulle vara halv utan min man ser jag som en känslomässig lögn! Klart jag inte skulle vara samma person om jag aldrig träffat honom men varken jag eller min man var nån halva som smälte ihop till ett när vi valde att leva tillsammans. Missförstå mig inte, det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda å ingen av oss skulle komma på tanken att nån annan är personen för oss. Men vi är långt ifrån beroende av varandra. Vi har räddat varandra på alla möjliga sätt å vi litar på varandra i alla väder. Men vi väljer att gå brevid varandra, varje dag. Ingen leder, ingen följer.

Det är tråkigt att många människor verkar uppleva att dom MÅSTE ha någon annan. Kanske därav att många väljer att stanna kvar i en halvtaskig eller tom dålig relation. Att man tror att man är halv om man är själv. Att man inte är någon om man inte har någon.

Varför hör vi aldrig någon kärlekssång som är riktad inåt, till vårt jag?
Kanske vi riktar oss för mycket utåt i vår strävan att älska oss själva. Att vi ska duga i andras ögon istället för att vända oss inåt å se vårt verkliga, älskvärda jag.

We are humanBEINGS not humanDOINGS! var det nån som sa till mig för många år sedan, det är nog dax att börja bete sig så.
Att släppa på alla krav, alla måsten. Våga vara, leva. Utan rädsla för att någon ska dömma mig för att dom inte orkar/vågar se vem jag egentligen är. Utan rädsla för att inte duga i mina eller andras ögon. Jag ska våga se styrkan jag har i mig å sluta sätta upp hinder för att jag är rädd för vart det tar mig!
Jag ska våga se mig i ögonen varje dag å erkänna att jag är vacker, egendomlig, unik å intelligent!
Vem vågar följa mig?